Lil” Lenin

DADALENIN II är den andra delen av DADALENIN-utställningen Tensta konsthall höll i våras. Konstnären Rainer Ganahl fortsätter där att argumentera för att den sovjetiske ex-diktatorn Lenin var en del av den modernistiska konströrelsen Dadaismen. I Tensta konsthalls leopardkub, som för ändamålet målats vit, hänger mängder av skisser och skulpturer genom vilka Ganahl driver sin tes. Dagboksanteckningar och beskrivningar av Dadarörelsens möten i Zürich på 10-talet står som lösa grunder till vad Ganahl hävdar är sanning. Det faktum att Lenin bodde ett stenkast från den Dadaistiska klubben ”Cabaret Voltaire” är ett av flera bevis som han presenterar i tusch och i teckning.

Ganahl skissar av Google- och Wikipediasökningar och använder dem som vedertagna källor. På så vis går de från att vara opålitliga Internetkällor till verkligt skrivna ord, med en erkänd avsändare. Han plockar upp perifera detaljer i sitt faktamaterial så som bisarra tidningsannonser och oväntade föremål i utkanten av fotografier, och så förstorar han upp dem. Sådär som psykoanalysen menar, att drömmen gömmer de verkligt brännande ämnena i de små detaljerna, eftersom vi inte riktigt vill kännas vid dem. Något som inspirerade surrealisterna, dadaismens syskonrörelse, enormt.

Ganahls sanning om Lenin kan utläsas i symboler för det skrivna ordets makt. Vi ser tesen huggen i sten och presenterad som en religiös sanning i vad som liknar ett kyrkofönster. Vi följer Ganahls anteckningar i marginalen på olika historiska texter medan hans forskning växer fram.

Skisserna och skulpturerna är inte nödvändigtvis skapade av Ganahl själv, men som lärare på en konsthögskola hjälper hans elever myten på vägen. Under våren 2008 samarbetade också Tensta Konsthall med klasserna Sp2g & Sp2e på Tensta Gymnasium, i workshops kring Rainer Ganahls första utställning. Samarbetet resulterade i en serie arbeten som nu är en del av höstens DADALENIN II. Till exempel får vi möta en cykel av tuggummi, en Leninbyst av papier maché och Dadakostymer i papper. Eleverna förhöll sig i första hand till Rainers konstnärskap, men även till Dadaismen själv och till själva tesen. En del verk reflekterar kring Rainers politiska uppmaning ”What Is To Be Done?” som belyser situationen i Tensta ur ett socialt perspektiv.

I ett krigstrasigt Europa kokade Dadaismen soppa på en spik och gjorde det oviktiga viktigt, bara för att ta rätt på vad som egentligen är viktigt – och varför? Krig eller människoliv? Borgerlig kultur eller skräp och osammanhängande bludder? Lite så som existentialismen uppfann mening för en meningslös värld, så är Dadaismen både en anti-konst som petar på tillvarons luftslott, men också en rörelse som leker fram något viktigt utav spillrorna.

Detaljer från DADALENIN II

Även om Rainer Ganahls hela teori är falsk så inspirerar den ett pågående konstverk, där massor av människor är involverade. Om nu Lenin inte var medlem i Dadarörelsen från början, så är han det nu. Det minner oss om SVTs Kobra-intervju med franska konstnärinnan Sophie Calle här om veckan (20 augusti), vars senaste projekt innebar att hon tar reda på faktafel som har publicerats i media om henne själv, och sedan förverkligar dem. Lögnen blir så att säga sann, om än med en viss tidsförskjutning.

Historieförfalskning känner vi till från Sovjettiden och vi lever dagligen med halvsanningar och lögner, läser horoskop och tänker om och friserar våra minnen. Utan hållpunkter i tillvaron, vissa grundprinciper och sanningar förlorar vi troligen fotfästet, men det är aldrig fel att fråga sig om det är rätt att vi tar vissa påståenden för sanningar och andra inte. Hur pass godtycklig är vår bevekelsegrund?

De där små detaljerna, den där omkastningen av så kallat viktigt och oviktigt blir ett Dadaistiskt arbetssätt som Rainer Ganahl förvaltar. Vi har bara sett början av andra halvlek för utställningen DADALENIN II. Gå dit nu och kom tillbaka om några månader, så får vi se hur utställningen har utvidgat sig. Lite som viskleken fortplantar sig myten om Lenin i Dadarörelsen, hos nya uttolkare och i nya mutationer. Sanningen blir vad Rainer, hans vänner och vi gör den till.